Historier från verkligheten

Här tar vi dig med på en resa genom några av de mest minnesvärda och vackraste begravningsceremonier våra officianter har haft äran att medverka i. Varje ceremoni är unik, precis som de liv de hedrar, och det är vår förhoppning att dessa berättelser kan vara till hjälp och inspiration när du står inför uppgiften att planera en egen, samt en tröstande läsning.

Susanne Wihlborg berättar:

Jag har varit officiant på en begravning med en vit kista, där alla hade med sig tuschpennor. Tuschpennorna använde de för att skriva sin egen hälsning på kistan. Dessutom fick barnen rita teckningar på kistan till sin gammel mormor.

Varje ceremoni är speciell och unik. Framför allt är barn väldigt speciella att hantera. Då är jag föräldrarnas trygga punkt i stunden, det är extra speciellt.

På några av de begravningarna jag har varit officiant till har det också varit hundar som har gått fram till kistan eller urnan och nosat den för att säga farväl.

Jag har varit officiant på en begravning där den avlidnes favoritfärg var blått. Där var hela temat för ceremonin Blått. Där hade vi alla blåa kläder på oss, kistan var blå och även blommorna var blåa. Det var väldigt fint.

Det har varit en begravning där den avlidne var en jättestor David Bowie fan. Där spelade vi bara Bowies musik under hela ceremonin.

När det är barn med på en begravning så brukar jag alltid innan ceremonin förklara lite till dem vad vi ska göra. Jag brukar också uppmuntra föräldrarna att barnen kan ta med sig någonting som de kan lämna. Det är ofta teckningar eller legogubbar som de kan lämna, så att de får en mäjlighet att lämna någonting alldeles själv, istället för en blomma.

Sedan har jag även varit officiant på en jättefin begravning där den avlidne älskade 50-60 tals rock. Vi spelade mycket musik från Elvis på den begravningen. Den var också speciell eftersom en gammal vän till den avlidne reste sig och började dansa till Elvismusiken alldeles spontant.

Kerstin Brezina berättar:

Det är extra fint när anhöriga själva deltar i ceremonin. Om de vill sjunga något eller läsa något är det så välkommet. Jag vill alltid vara ett stöd. Jag kan hjälpa till om rösten sviker för den som vill framföra något. Tillochmed på att språk jag inte behärskar till fullo. 

På en borgerlig begravning där jag har varit officiant till, kom en kvinna upp till mig efter ceremonin och sa att wow, jag visste inte att en begravning kan se ut såhär! Såhär fint vill jag också ha det.

Thomas Nilsson berättar:

Jag hade en borgerlig begravningsceremoni för några år sedan där det var en vuxen dotterdotter som höll tal till sin morfar som hon skrivit själv. Så det var inte bara jag officiant som talade, men även hon. Det berörde alla. Och har man det så – en liten stund eller inlägg i ceremonin – så blir det ofta lite gråt. Och det är väldigt vackert.

En av de finare stunderna på en begravningsceremoni som jag har varit officiant till har varit ett litet barn som grät tyst och höll mamman i handen under hela ceremonin. Det var otroligt fint och sorgligt.

Susanne Eklöf berättar:

De allra flesta begravningarna är väldigt fina. En av de mer otraditionella borgerliga begravningar som jag har haft var en begravning som var i form av en trädgårdsfest. Minnesfesten ägde rum hemma hos den avlidne i hens trädgård. Urnan stod där i mitten av trädgården och de anhöriga sa till gästerna att det är en minnesfest, så ni får ta ett glas bubbel, gå fram och skåla med honom och säg det ni vill under festen. Det var väldigt fint.

En speciell borgerlig ceremoni som jag har varit officiant till för en kvinna som hade varit en stark kvinnosakskvinna genom hela sitt liv. Hon var tidig i de här rörelserna att kämpa för jämlikhet, kvinnliga rättigheter och mänskliga rättigheter. Hennes sambo hade gjort en affisch på de här gamla slagorden ”Upp till kamp” och allt möjligt runt kistan. Det fanns banderoller runt omkring också. Hon hade varit med mycket på manifestationer och demonstrationer och liknande. Och jag kände starkt att det var så rätt! Begravningsceremonin var hennes sista föreställning och hon kunde få ut sitt budskap en sista gång. Det var verkligen vad hon brann för i livet och det fick hon visa en sista gång.

Jens Volden berättar:

En fin och lite annorlunda jag hade var i Gävle. Då träffades vi och drack kaffe och åt kanelbullar tillsammans. Den avlidne hade varit sjuk en tid och det han älskade mest var att fika. Vi samlades i kapellet och barnen hade med sig termosar med kaffe och hembakta kanelbullar. Jag pratade en del och spelade lugn musik och alla gick runt, drack sitt kaffe och åt sin bulle. Anhöriga gick fram till urnan och pratade lite med den avlidne medans vi fikade tillsammans.

Lämna en kommentar